torsdag 16 april 2009

Kronisk konversatör

Smältande snöhögar svischade förbi utanför mitt tågfönster. Jag var på väg hem efter en påskhelg i fjällen. För att fördriva tiden försökte jag koppla av med en bok, men avbröts ideligen av en medresenär till höger på andra sidan gången i kupén. Han var i övre medelåldern, klädd i anspråkslös grön skjorta och verkade störd av resan. Han skruvade oavlåtligen på sig och blicken var trevande, som om han letade efter något. Så plötsligt fick han ögonkontakt med mannen som satt bredvid mig, alltså närmast gången. Med ett svultet rovdjurs tunnelseende kastade han sig över sitt offer (alltså inte bokstavligen, även om hans jaktteknik byggde på just bokstäver och ord).

"Vet du, det var en iransk flykting i Dorotea. Första vintern han såg snö sa han 'Djävulens vrede har drabbat er'. Han kunde inte förstå att det var så varje år."

Offret skrattade artigt. En ekonomistudent i randig skjorta och ljusblå slips, böjd över en bok om värdepappershandel. Studierna fick emellertid tillfälligt avbrytas när konversatören på andra sidan gången fortsatte.

"Det handlar ju om anpassningen förstås. Jag pluggade i Nordafrika. Statsvetenskap. Och vissa dagar var det 40 grader varmt. När jag gått 200 meter från studenthotellet var det ju som man kissat på sig. Alldeles dyblöt. Ändå satt där gubbar vid kaféer hela dagarna. Helt oberörda."

Konversatören hade nu min fulla uppmärksamhet. Det var svårt att läsa när han bullrande utgjöt sig över så vitt skilda ämnen som den arabiska tv-kanalen Al Jazeera till den Thailändske kungens roll för demokratin i landet (en ickedemokrati närmare bestämt). Själv var han journalist, och till vänster på den politiska skalan, trots flera år på Svenska dagbladet.

"Det går en skarp skiljelinje mellan ledare och redaktionen.", förklarade han.
Mats Svegfors, en gång chefredaktör på Svenska Dagbladet hade en gång sagt att det fanns gott om kommunister bland journalisterna på den egna tidningen, fortsatte han.

Själv spetsade jag öronen.

"Det är inte klokt vad folk pratar om på bussar och tåg. Helt öppet om privata saker.", viskade en äldre dam förtroligt till en annan. Damerna satt i stolsraden framför mig. Genom deras verserade rikssvenska förstod jag att de inte uppskattade vanligt folks öppenhjärtighet. Själv är jag av motsatt åsikt. Jag kan omöjligt låta bli att ljuvlyssna. Dessutom är tåg en av få platser i vårt moderna samhälle som inbjuder till spontana samtal främmande människor emellan. Även om det oftast handlar om fyllon och galningar i bistrovagnen. Eller bara snacksaliga människor med ett levnadsöde.

Jag minns en tidig morgon då Jesper och jag åkte hem från en spelning i Stockholm. Vi skulle båda till skolan och tog därför morgontåget som avgick klockan sex. Våra förhoppningar att sova under resan grusades av en missionär som satt mitt emot oss och en alldeles för vänlig flicka som inte kunde säga nej. Således fick även jag och Jesper höra om mannens bibelresor kors och tvärs genom Australien. Ett land som är 17 gånger så stort som Sverige till ytan. Missionären hann knappt börja sin historia innan tåget rullade in på centralstationen i Göteborg, med två trötta och irriterade popmusiker.

Journalisten, den kroniske konversatören i grön skjorta var av ett annat slag. Mannen fascinerade mig verkligen. Dialekten han talade med var en pistvakts, norrländsk, bonnig och bättre lämpad att berätta grova skämt under älgjakten, än att som nu diskutera Henry Kissingers roll i världspolitiken. Den kontrasten har alltid lockat mig. När vi steg av tåget i Sundsvall för byte mot Stockholm fortsatte jag att iaktta honom. Han gjorde mig inte besviken.

Liksom ett barn gav sig ut på upptäcktsfärd. Packningen, en attachéväska och sportbag ställde han helt obevakad i folkvimlet. Det fanns andra saker som intresserade honom mer. Som en svartklädd konstnärstyp, nervös med en cigg i mungipan i väntan på nästa avgång, samt en mer flegmatisk herre, kraftigt korpulent och med en röd keps på skallen. Båda fick han igång ett samtal med innan det var dags att stiga på nästa tåg.

Själv hade jag ännu inte pratat med mannen. Jag är inte den som gärna inleder ett samtal på eget iniativ, även om jag gärna pratar om någon tilltalar mig.
Jag önskar att jag var mer som han var. Det är en fantastisk egenskap som journalist att bara kunna börja prata med folk så där. Jag antar att han liksom Style, Neil Strauss alias i Spelet, boken om raggning, hade ett stort lager av öppningsrepliker till hands.

Snett framför mig på tåget till Stockholm satt två tjejer och tittade ut genom fönstret. På andra sidan stod en kvinna med tårar i ögonen och vinkade till dem ända tills tåget började röra på sig och lämnade perrongen bakom sig.

Konversatören hade hamnat bakom mig och jag hörde han snart hamnat i samspråk med en ung man som studerade till historielärare.

"Jag läste en artikel om en svensk kung som avsattes för 200 år sedan. Tror det var Gustav IV. Jag har den liggande på mitt arbetsbord. Vet du vad? Jag tar en fotostatkopia och skickar artikeln till dig. Vad har du för adress?", frågade han ynglingen.

Mannen hade uppenbarligen ett gott hjärta. Jag log för mig själv och fortsatte att läsa ur min bok.

Jag kom dock bara någon sida innan mannen var i farten igen. Han hade lämnat sin plats och stod nu framåtlutad vid de två tjejerna.

"Var det er mamma på perrongen? Åh, hon hade ju tårar i ögonen. Det var rörande."

"Hon är alltid sån"

"För ni är systrar va?"

"Ja."

"Men ni är inte så lika."

"Konstigt. Det brukar alla tycka."

"Näe. Du har mer runt ansikte. Och du är smalare. Inte för att det spelar någon roll. Men ni måste lova att ni ringer er mamma."

"..ok"

"Nej, men det är viktigt. När min mamma vid 80-årsålder blev sjuk sa jag upp mig och flyttade hem för att ta hand om henne. Jag miste tio tusen i månaden."

"Oj"

"Men det är ju ens mamma. Hon som burit mig i skötet."

"Jo"

"Ja. Ni lovar att ni ringer mamma. Hon såg ju så ledsen ut"

Systrarna lovade. Och när han återgick till sin plats log de. Jag log också. På sitt enträgna sätt spred mannen värme.

Men tyst kunde han omöjligen förbli.

"Har du sett den här rubriken?", sa han och tryckte upp lokaltidningen Dagbladet framför sin granne, lärarstudenten.

"Vilken nolla som satt den. Skulle han jobbat på Svenska Dagbladet skulle han fått sparken. Omedelbart."

Den gamle journalisten läste högt upp rubriken.

"Kvinna utsatt för brutal våldtäkt".

Med emfas tog han om de två sista orden:

"Brutal våldtäkt. Vilken våldtäkt är inte brutal? Det är ju en tautologi!"

Journalisten i honom rasade, även om han själv verkade tycka illa om just sådana kvällstidningsklyshor, som ordet rasar.

"Vilken våldtäkt är inte brutal?", frågade han uppretat flera passagerare, varav jag blev den sista.

Tåget hade då anlänt till Stockholm och folk var på väg ut. Han vidarutvecklade sin syn på saken för mig.

"En neger våldtog brutalt en kvinna på kyrkogården. Så önskar kvällstidningarna att få skriva. Men vad har att han är neger egentligen med saken att göra?"

"Nja, ingenting", svarade jag med en röst, som var trött och full av luftbubblor. Min röst blir ofta så efter att ha varit obrukad i flera timmar. Därför kan jag tycka att det är jobbigt att prata oförberett i offentliga sammanhang. Jag mönstrade mannen. Han delade uppenbarligen inte min svaghet vad gäller rösten. Hans egen var stark och genomträngande. Speciellt när han var uppeldad. Han såg besviken ut över att jag inte ville fortsätta på det mediakritiska spåret. Kanske är jag fortfarande less på den sortens samtal efter alla gruppgenomgångar på journalistskolan då våra texter skulle nagelfaras in i minsta detalj. Kanske var jag bara trött efter resan. Hur som helst förblev jag tyst.

"Vill du ha tidningen?", försökte han en sista gång och sträckte fram Dagbladet. Han var verkligen ett under av vänlighet.

Ja sa:

"Nej, tack. Det behövs inte. Tack ändå."

Och gick ut. På väg in mot centralstationen kände jag mig besviken över mitt beteende. Som journalist, som dessutom arbetat som redigerare på lokaltidning kunde jag verkligen ha utvecklat hans resonemang. Kommit med egna anekdoter. Utifrån mina filosofistudier kunde vi diskuterat tautologin. Dess förhållande till sanningsbegreppet. Det skulle glatt honom, det är jag övertygad om. Han hade gett mig så mycket. Och jag så lite tillbaka. Det kändes futtigt.

Tåget mot Göteborg skulle avgå först om en halvtimma. Jag skulle hinna läsa flera sidor till i min bok. Någonstans måste det gå att sitta. Jag styrde mina steg mot vänthallen, förbi snabbmatsrestuarangerna, kioskerna, in bland alla människor.

Inga kommentarer: