En sak jag har gått och grunnat på en tid är om det finns någon språklig motsats till ordet eufemism, som betyder förskönande omskrivning. Kända exempel på ord som är eufemismer är föryngringsyta (kalhygge) och lokalvårdare (städare).
Framför allt är det ordet tillsvidareanställning som fått in mig på det här grubbleriet. Ett ord som låter mycket sämre än vad i det folkmun står för, nämligen en fast tjänst. Alltså precis omvänd funktion än för ordet lokalvårdare. När man hör ordet tillsvidareanställning första gången så tror man ju snarare att det rör någon stackars springschas för hundra år sedan än moderna anställningsformer. Det tråkiga med min tes är bara än så länge är tillsvidareanställning det enda begrepp jag kan komma på som passar in i den samling av ord som skulle utgöra eufemismens motsats. Så, hjälp mig! Finns det fler sådana ord? Och finns det ett namn för dem?
fredag 27 februari 2009
torsdag 26 februari 2009
En dumhetsbrytare, tack!
Det knastrade till våldsamt. Lampor slocknade, stereon tystnade. På bara ett ögonblick hade starka krafter ryckt sig loss, sprängt sina bojor och lämnat sin domesticerade tillvaro. Och naturligtvis var allt helt och hållet mitt fel. Med ett sprakande vrål tog vilddjuret sats mot friheten. Precis som tigern i manegen, efter år av krypande för piskor och förödmjukelse på fåniga podium, plötsligt tar chansen och utnyttjar domptörens bristande koncentration och kastar sig över sin plågoande till publikens fasa (och i vissa fall förtjusning). Ikväll var jag den olycklige i cirkusarenans mitt. Den naive och klantiga clownen. Hade inte lampan trots allt varit av när jag skruvade i glödlampan hade jag slitits sönder och samman. Nu valde lampan som tur var att brisera först när jag slog på strömbrytaren. Men då med desto större kraft. Glödlampan krossades och slets av från sin sockel, rummet blev mörkt och det osade bränt. Efter några sekunders chocktystnad började bannorna komma i strid ström från min flickvän i soffan: “Vad tänkte du på?”, “Hur kunde du vara så korkad”, “Papphammar” och så vidare. Jag kunde inte annat än hålla med henne. Varenda ord var sant. Till att börja med hade jag gjort kardinalfelet att ta mig an det här med elektrisk apparatur med våta händer (fick infallet att byta glödlampa mitt under pågående diskning). Dessutom hade jag struntat i säkerhetsåtgärden att dra ur sladden. Slutligen tror jag mig minnas att jag därtill brukade mer våld än vad är försvarbart i iskruvandet av en glödlampa. För sedan sa det bara pang när jag slog på strömmen.
Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå varför jag handlade som jag gjorde. Helt korkad är jag ju inte, har trots allt långt över 100 högskolepoäng och det intalar jag mig alltid betyder något, i alla fall när jag som idag betalat av på csnskulden. Men dumt handlat var det utan tvivel. Som så ofta förr försöker jag trösta mig själv med snuttefilten filosofi. När jag för ett par år sedan pluggade ämnet fick vi studenter ibland höra om olika filosofers tillkortakommande i det så kallade verkliga livet. Min favorit var Kripke, en ganska mordern filosof, en mästare på modallogik, men lika hjälplös som en nyfödd när det kom till reella problem som att öppna en dörr eller äta mat med stängd mun. Det är den sortens tafatthet jag gärna tillskriver mig själv efter sådana små vardagskatastrofer som ikväll. En sådan brist på praktisk kunskap måste rimligtvis kompenseras med en enorm teoretisk kapacitet. Ni vet, som hos fysikern Stephen Hawking, briljant hjärna, men fast i en hopplöst förtvinad kropp och för resten av sitt liv bunden till sin permobil och datorframställda röst. Men så är nu världen inte alltid funtad.
Så här några timmar efter missödet är jag mest tacksam för att det existerar en sådan uppfinning som jordfelsbrytaren. Jag önskar bara att det fanns något lika bra mot dumhet, något som slog ifrån, just precis innan man gör något riktigt oövertänkt och riskabelt. Visst vore det praktiskt?
Jag vet inte om jag någonsin kommer förstå varför jag handlade som jag gjorde. Helt korkad är jag ju inte, har trots allt långt över 100 högskolepoäng och det intalar jag mig alltid betyder något, i alla fall när jag som idag betalat av på csnskulden. Men dumt handlat var det utan tvivel. Som så ofta förr försöker jag trösta mig själv med snuttefilten filosofi. När jag för ett par år sedan pluggade ämnet fick vi studenter ibland höra om olika filosofers tillkortakommande i det så kallade verkliga livet. Min favorit var Kripke, en ganska mordern filosof, en mästare på modallogik, men lika hjälplös som en nyfödd när det kom till reella problem som att öppna en dörr eller äta mat med stängd mun. Det är den sortens tafatthet jag gärna tillskriver mig själv efter sådana små vardagskatastrofer som ikväll. En sådan brist på praktisk kunskap måste rimligtvis kompenseras med en enorm teoretisk kapacitet. Ni vet, som hos fysikern Stephen Hawking, briljant hjärna, men fast i en hopplöst förtvinad kropp och för resten av sitt liv bunden till sin permobil och datorframställda röst. Men så är nu världen inte alltid funtad.
Så här några timmar efter missödet är jag mest tacksam för att det existerar en sådan uppfinning som jordfelsbrytaren. Jag önskar bara att det fanns något lika bra mot dumhet, något som slog ifrån, just precis innan man gör något riktigt oövertänkt och riskabelt. Visst vore det praktiskt?
lördag 14 februari 2009
Mardrömmar
De drömmar som skrämmer mig allra mest är de som knappt går att skilja från verkligheten. Till sin natur är de skarpa och klara, helt befriade från det omedvetnas nycker och infall. I dessa världar lurar inga monster eller spektakulära situationer; de är befolkade av människor av kött och blod som rör sig i vardagliga miljöer, i mitt fall Radio- och TV-huset på Pumpgatan i Göteborg. Huset som en gång byggdes för kameratillverkaren Hasselblad, men som bara efter något år övergavs för att istället bli Sveriges modernaste mediahus, något som jag antar måste ha smärtat hos de förra ägarna, eftersom det var just tack vare att de inte i tid hakade på den moderna digitalfotorevolutionen som de hamnade i obestånd och tvingades sälja. Hur som helst, detta hus vid Lundby strand som för alla förbipasserande båtar måste påminna om ett dockhus, med sina stressade reportrar och redaktörer som får sina förehavanden blottade i glasväggen mot Göta älv, var scenen för mina drömmar.
Första gången jag återvände till min arbetsplats i sovande tillstånd var i somras. Jag och Johanna tillbringade helgen i Varberg, i lägenheten hos hennes far. På dagarna promenerade vi länge längs stranden, först förbi herrarnas nakenbad, följt av damernas. Vi beundrade fästningen som tornade upp sig och jag minns att jag brukade blicka upp mot väggarna och föreställa mig skräcken hos de stackare som måste sköta kanonerna vid ett anfall. Och vi brukade alltid avrunda våra vandringar med våfflor på Kallbadhuset. På nätterna trängdes vi en 90-säng, vilket gjorde vilan till en svettig kamp med armar och ben som ständigt krokade i varann. Det var efter en sådan natt jag vaknade tidigt en morgon och kände mig fullständigt förkrossad. Av vad jag kommer ihåg så var det inte ett våldsamt uppvaknande. Jag tror varken att jag skrek eller rykte till i kroppen; Johanna slumrade fortfarande vid min sida. Snarare öppnade jag bara ögonen såsom drömmen dragit bort förlåten och avslöjat något som tidigare varit mig fördolt. För drömmen liknande mer ett gammalt minne, som förträngts och nu kommit upp till ytan igen, som ett stinkande lik. Hon, som jag känner som en skarp reporter och sanningssägare, hade sagt till mig: “Ja, du har ju aldrig varit mycket till en journalist”. Meningen yttrades utan större åthävor och jag tror att det var därför den träffade så hårt. Det var ett kallt konstaterande och jag kände mig som en politiker som ertappats med lögnaktiga uttalanden. Skillnaden var bara att jag inte ljugit för några väljare utan endast för mig själv. Påståendet som reportern yttrat följdes inte av några följdfrågor. Jag försökte heller inte på något sätt bestrida det. Vi var ensamma på redaktionen, så jag förmodar att måste varit lunchtid i drömmen, och jag bara stod där och lät det som sagts sjunka in som ett faktum, en obestridbar sanning. Med denna känsla intakt vaknade jag. Och det skulle visa sig vara en känsla som var svår att bli av med. Den klibbade fast som täcket på kroppen efter en svettig natt. När jag duschade var den kvar, som en odör som satt sig i hår och hud óch vann varje strid med vatten och tvål. Inte heller de långa promenaderna och havsluften stärkte mig helt.
Två månader senare var jag tillbaka på arbetsplatsen och när jag återsåg min kollega insåg jag att vår relation var förändrad. Även om jag vet att det är fel att belasta henne för något som hon i realiteten inte är skyldig till så var det mig alldeles tydligt att hon såg på mig med andra ögon. De såg rätt igenom mig.
Så hände det igen, alldeles nyligen. Denna gång mer subtilt och med en annan arbetsledare i huvudrollen. “Nej, jag tror tyvärr inte att det blir något mer vick i vår”, sa han på sitt vanliga, vänliga sätt. Men all undertext fanns i ögonen. Jag kunde läsa det helt utan problem: “Ja, du har ju aldrig varit mycket till en journalist”. Och så vaknade jag åter tidigt och fann det omöjligt att somna om.
Någon dag senare fick jag förklaringen till min sinnestämning serverad med morgontidningen. I en artikel på nöjesavdelningen intervjuades två unga män som befann sig i samma sits som jag själv varit i för ganska exakt ett år sedan. De gjorde musik tillsammans i ett popband och nu hade P3 gett dem speltid i radion. Framtiden såg ljus ut, en ep skulle skäppas till våren och ett album planerades att spelas in under sommaren. En av gossarna i orkestern berättade om vad låten, som för tillfället dansade ut på radiovågorna, handlade om. Att den handlade om att man funderar på om man ska ge upp: “Jag hade precis avslutat en utbildning men upptäckt att jag egentligen inte kunde det jag borde kunna för att jag suttit och hållit på med musik istället”.
Jag blir alltid lätt melankolisk när jag läser om nya band. Några som vågar kasta sig blint från det flygplan som är skivutgivningen, där bara en av tio har fallskärm. Det går ju aldrig att veta på förhand hur det ska gå, men har man giftet i sig måste man testa, oavsett konsekvenserna. Jag vet, eftersom jag själv tagit det språnget. Kanske var det just därför som jag kom att känna mig som en mor gör, just i det ögonblick hennes tonårsdotter berättar att hon skaffat sin första pojkvän, när jag slog igen tidningen den morgonen.
Första gången jag återvände till min arbetsplats i sovande tillstånd var i somras. Jag och Johanna tillbringade helgen i Varberg, i lägenheten hos hennes far. På dagarna promenerade vi länge längs stranden, först förbi herrarnas nakenbad, följt av damernas. Vi beundrade fästningen som tornade upp sig och jag minns att jag brukade blicka upp mot väggarna och föreställa mig skräcken hos de stackare som måste sköta kanonerna vid ett anfall. Och vi brukade alltid avrunda våra vandringar med våfflor på Kallbadhuset. På nätterna trängdes vi en 90-säng, vilket gjorde vilan till en svettig kamp med armar och ben som ständigt krokade i varann. Det var efter en sådan natt jag vaknade tidigt en morgon och kände mig fullständigt förkrossad. Av vad jag kommer ihåg så var det inte ett våldsamt uppvaknande. Jag tror varken att jag skrek eller rykte till i kroppen; Johanna slumrade fortfarande vid min sida. Snarare öppnade jag bara ögonen såsom drömmen dragit bort förlåten och avslöjat något som tidigare varit mig fördolt. För drömmen liknande mer ett gammalt minne, som förträngts och nu kommit upp till ytan igen, som ett stinkande lik. Hon, som jag känner som en skarp reporter och sanningssägare, hade sagt till mig: “Ja, du har ju aldrig varit mycket till en journalist”. Meningen yttrades utan större åthävor och jag tror att det var därför den träffade så hårt. Det var ett kallt konstaterande och jag kände mig som en politiker som ertappats med lögnaktiga uttalanden. Skillnaden var bara att jag inte ljugit för några väljare utan endast för mig själv. Påståendet som reportern yttrat följdes inte av några följdfrågor. Jag försökte heller inte på något sätt bestrida det. Vi var ensamma på redaktionen, så jag förmodar att måste varit lunchtid i drömmen, och jag bara stod där och lät det som sagts sjunka in som ett faktum, en obestridbar sanning. Med denna känsla intakt vaknade jag. Och det skulle visa sig vara en känsla som var svår att bli av med. Den klibbade fast som täcket på kroppen efter en svettig natt. När jag duschade var den kvar, som en odör som satt sig i hår och hud óch vann varje strid med vatten och tvål. Inte heller de långa promenaderna och havsluften stärkte mig helt.
Två månader senare var jag tillbaka på arbetsplatsen och när jag återsåg min kollega insåg jag att vår relation var förändrad. Även om jag vet att det är fel att belasta henne för något som hon i realiteten inte är skyldig till så var det mig alldeles tydligt att hon såg på mig med andra ögon. De såg rätt igenom mig.
Så hände det igen, alldeles nyligen. Denna gång mer subtilt och med en annan arbetsledare i huvudrollen. “Nej, jag tror tyvärr inte att det blir något mer vick i vår”, sa han på sitt vanliga, vänliga sätt. Men all undertext fanns i ögonen. Jag kunde läsa det helt utan problem: “Ja, du har ju aldrig varit mycket till en journalist”. Och så vaknade jag åter tidigt och fann det omöjligt att somna om.
Någon dag senare fick jag förklaringen till min sinnestämning serverad med morgontidningen. I en artikel på nöjesavdelningen intervjuades två unga män som befann sig i samma sits som jag själv varit i för ganska exakt ett år sedan. De gjorde musik tillsammans i ett popband och nu hade P3 gett dem speltid i radion. Framtiden såg ljus ut, en ep skulle skäppas till våren och ett album planerades att spelas in under sommaren. En av gossarna i orkestern berättade om vad låten, som för tillfället dansade ut på radiovågorna, handlade om. Att den handlade om att man funderar på om man ska ge upp: “Jag hade precis avslutat en utbildning men upptäckt att jag egentligen inte kunde det jag borde kunna för att jag suttit och hållit på med musik istället”.
Jag blir alltid lätt melankolisk när jag läser om nya band. Några som vågar kasta sig blint från det flygplan som är skivutgivningen, där bara en av tio har fallskärm. Det går ju aldrig att veta på förhand hur det ska gå, men har man giftet i sig måste man testa, oavsett konsekvenserna. Jag vet, eftersom jag själv tagit det språnget. Kanske var det just därför som jag kom att känna mig som en mor gör, just i det ögonblick hennes tonårsdotter berättar att hon skaffat sin första pojkvän, när jag slog igen tidningen den morgonen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)