En bild säger mer än tusen ord

Jag var länge ett frågetecken på Facebook. Det är och förblir man om man inte lägger upp en presentationsbild på sig själv. Och eftersom jag tagit mig an Facebook-fenomenet med en sund skepsis (jag söker till exempel aldrig upp vänner utan addar bara de som frågar mig) hade jag inte heller lagt upp någon. Då fylls platsen, som är vigd åt den personliga fotografiet, automatiskt av bilden d_default.gif. Ett grått frågetecken.
När mina vänner skrev på min Facebook-sida möttes de av detta frågetecken, detta ingenting och det retade gallfeber på dem. Hade jag varit det minsta lagd åt paranoida vanföreställningar hade jag skådat Konspirationen. För hela min bekantskapskrets verkade handla i gemensam sak. Min syster ringde, vi samtalade, kanske du och Christian kunde komma till Göteborg i höst, nu när ni fått pengarna från SJ:s resegaranti och allt, är ni lediga en helg i november, bra, kom då, så språkade vi, allt var trevligt, behagligt och vänskapligt, men till slut kom det, en lång giftig harang om varför jag inte lagt upp en bild på mig själv. I starkt förebrående ton: Gör det nu!
Och det var inte bara min syster.
På msn hånade man mig.
På fester och på fik.
Vissa vänner gick i bräschen.
Maja, som är den som en gång introducerade mig för Facebook, var utan tvekan den främsta av dem. Med en god försäljares alla egenskaper skred hon till verket: tjatig, framfusig, enträgen.
Jag försökte hålla på mig.
Blev jag av med oskulden först vid nitton års ålder kunde jag gärna vara ett frågetecken ett par månader till. Det var ju inte så att det saknades bilder på mig på Facebook. Så kallade vänner hade redan sett till att öka informationsflödet på webben med dryga tjugotalet bilder på undertecknad i förnedrande situationer: dimögd på lokal, full och skelögd på förortsfest och sjukblek i grupprum. Dessutom en högst obehaglig bild där en klasskamrat med läderhandskar simulerar strypning runt min hals. I det kalla lysrörsljuset blottlägs alla porer, alla gula tänder. Jag tror det var mer det, och inte alla påtryckningar, som gjorde att jag till slut la upp en bild. Att återta kontrollen, att själv styra vilken bild av mig själv som cirkulerar på nätet. Så istället för grupprum, lysrör och blek hud: grekisk takpool, zenitsol och solbränna.
Ett total eftergift till övertalningskampjanen är det dock inte. Mina ögon är ännu dolda.
Jag tittar rakt mot er bakom mina solglasögon.
Alltid retar det någon.

Om vi skulle blivit ingenjörer

Eftersom jag var försenad till en vän kunde jag inte undvika att ta genvägen över Chalmers. Särskilt som denna vän har ett hetsigt humör och redan tidigare, vid upprepade tillfällen, utsatts för min optimistiska tiduppfattning. Så mina antipatier för ingenjörsläktet fick stå tillbaka. Istället beräknade jag, i sann ingenjörsanda, den kortaste sträckan från A till B och började gå.
Något skälvde till när jag gick in på området, men jag stålsatte mig, koncentrerade mig på det vackra vädret, försökte med ett par friska andetag ingjuta liv och lust i min klena kulturarbetarkropp. Det var tidig september, men sommaren dröjde sig ännu kvar och det var allmänt kvalmigt, klibbigt och kvavt. När jag kommit en bit in hörde jag ett brutalt läte som ännu plågar mina hörselgångar. Som om djävulen låtit sina allra mest omusikaliska smådjävlar framföra dussinet olika fotbollsramsor samtidigt.
Utan ton.
Utan takt.
Utan vett.
Jag gick närmre och olyckligtvis korsade min väg detta brölande och mansvrålande på så sätt att jag var tvungen att ta just den passagen. Jag vill minnas att svettstanken förekom synintrycket. Tjugo unga män vid ett långbord, halvnakna och berusade mitt på dagen. Deras stridsrop ljöd från höjden:
"Hoogachacka, hoogachacka".
I ett moln av testosteron ökade jag steglängden för att så snabbt som möjligt lämna detta helvete på jorden. Naturligtvis var det övermod och dumhet redan från början, detta att försöka korsa Chalmers under nollningstider. Så många gånger jag och mina vänner skrattat gott och gjort oss lustiga över teknikstudenteras bristande sociala kompetens, att de behöver ikläda sig overaller och leka lekar som små barn för att kunna umgås, så fånigt. Nu var inget av detta roligt längre, bara djupt obehagligt.
Denna händelse utspelades för ett par år sedan, men jag kom att tänka på den igen i fredags när jag fikade med en annan vän. Vi lärde känna varandra när vi läste filosofi ihop och har under de senaste fyra åren ofta fikat tillsammans för att prata om musiken, livet och kärleken. På senare tid har våra samtal dock fått en allt dystrare karaktär. Vi har märkts av bilolyckor och självmord. Samtidigt har det börjat gå upp för oss att vi inte kommer vara 21 för resten av våra liv. Valmöjligheterna har krympt i samma takt som studieskulderna ökat. Den ene av oss vill inte jobba till det han utbildat sig till, den andre får inga jobb i det han utbildat sig. Så nu dricker vi vårt java, tittar ner i kaffekopparna och suckar synkroniserat.
Av någon anledning kommer vi in på ämnet ingenjörer och ingenjörsstudenter. Detta märkliga släkte, som vi fnyst och fnissat åt, syns nu i ett annat, nytt ljus.
"De verkar som de får de rätt bra när de är färdiga. Som de är nöjda och glada med livet."
"mmm... Men de får åka till konstiga ställen på jorden och jobba. Som Quatar."
"Inte om de inte vill."
"Näe, man kanske skulle utbildat sig till något tråkigt istället. Som ingenjör."
"Ja, kanske."
Och så dricker vi vårt java, och så skiljs vi åt.

Brända broar

En efter en bränns de, broarna. Mannen mitt emot mig försöker spela rollen både som empatisk medmänniska och respektingivande myndighetsutövare. Han lyckas så där.
"The Cardigans sa 'Tack A-kassan' när de släppte sin första skiva. Men det är ju över tio år sedan. Det är andra tider nu."
Visst.
Andra tider.
Andras tider.
Jag röstade inte på Reinfeldt och company. Vilken kulturarbetare med självaktning gjorde det? Men på Arbetsförmedlingen Kultur blåser nya vindar. "Det är politiska direktiv. Hela arbetsförmedlingen ska göras om. Mellan dig och mig tycker jag att det är att jaga folk med blåslampa, men det är ju politiska direktiv som vi måste följa." Myndighetsutövande var det visst. Vi tittar på olika jobb jag kan söka på myndighetspersonens dataskärm. Det är som att få svart på vitt på att fyra år på universitet endast förändrat mina livsbetingelser så tillvida att jag numera säger kontext istället för sammanhang. På arbetsmarknaden är jag däremot densamma. Vårdbiträdet. När vi matchar min profil som vårdbiträde löper algoritmerna amok, jobb efter jobb rullas upp på dataskärmen: personlig assistent, vårdbiträde, äldreboende, vårdbiträde, vårdbiträde... De orden väcker något fördolt inom mig, ett plötsligt illamående, förträngda stanker, exkrementer, nedsmetade väggar, död och ångest. "Förr eller senare måste jag anvisa ett sådant jobb till dig." Det betyder att jag är tvungen att söka jobbet om jag vill ha min a-kassa. Jag får inte tacka nej. Det känns som marken under mig skakar. Två män i oklanderliga kostymer och mörka solglasögon lämnar brottsplatsen.
Brofästet står i lågor.
Den där stanken igen.
Jag försöker svälja.

Drömmar

En kulturarbetare drömmer kulturarbetardrömmar. I natt, gästmusikerns mardröm. Jag var i en alpby, överallt grå slasksnö, ljudet av tunga pjäxor, schloffz, schloffz och stanken från slalomåkares svettbemängda overaller. Liv och rörelse, svenska turistbussar på jakt efter billig turistsprit, barnskrik och avgaser.
Snook skulle spela, eller om det nu verkligen var Snook, för den enda medlemmen jag såg till var min vän Fredrik från Le Sport, men musiken var ofrånkomligen hip-hop, därom rådde inget tvivel. Och eftersom de nu var en man kort, så skulle jag med en dags varsel hoppa in och spela bas. Dessutom skulle jag rappa, något jag, utöver ett mycket pinsamt framträde på mitt konfirmationsläger, inte ägnat mig åt offentligt och inte heller hade någon önskan att ta upp. Repetitionerna blev kaosartade. Restaurangen där vi skulle spela låg en bit upp på berget och var full med folk och äcklig afterskianda. Fredrik jobbar som bartender på spelstället och har inte mycket tid över för mig. Han springer mellan baren och repetitionerna. "Det den där versen tar du, sen gör vi refrängen tillsammans". Spring i baren igen. Jag är ensam. Runt om mig människor, påträngande, illaluktande, ingen plats för mig och min bas. Hur ska jag hinna ta ut alla låtarna, hur ska jag hinna lära mig texterna. Känslan av omöjlighet sänker sig över mig. Jag andas kortare, häftigare, pulsen stiger. Jag skriver små lappar med ackordföljder och ord. Hur ska jag lära mig texterna. Jag vill skrika. Jag kan inte rappa. Därefter mörker, fade to black.
Lågsam upptoning, jag är nere i byn igen, i en av dessa vedervärdiga turistbussar och det luktar surt av trettio par strumpor. Det är någon timma tills jag ska stå på scen. Kommer bussen ta mig upp till berget och restaurangen i tid. "Vi måste hitta sprit", hojtar en av resenärerna till chauffören. Jag inser att jag inte kan någonting av låtarna.
Lapparna är borta.
Jag är fullständigt blank.

Helgen

På mitt kylskåp hänger ett litet bevis på att jag i helgen övervann mig själv. Vid första anblicken inget märkvärdigt eller uppseendeväckande: en festbild på tre glada och alkoholröda ansikten i blek polaroid. Men kortet är från en hippiefest. Jag som i så många år haft Primal Screamlåten "Kill all hippies" som ledsstjärna, jag övergav mina ideal för en kväll och gick på hippiefest.
Och det kändes rätt skönt.
Som att få av sig en lite för tajt Fred Perrytröja.
Även om det var nära att jag inte kommit iväg. Det var ett litet sms som ställde till det. Dum som jag var visade jag upp det för mina vänner: "... på grund av elallergi stänger vi av våra mobiltelefoner". Föga anade jag att elallergi skulle ha samma effekt på mina vänner som digerdöden på bönder under medeltiden. Festen var kontaminerad.
Jag försökte med flickvännen. "Trött." Alla mina vänner. "Nej", "Klarar inte av sådana", "Ska repa", "Dricka öl". Jag använde mig av alla mina knep.
Tjatade.
Bönade och bad.
Skrek. "Borgarbrackor". "Ni är borgarbrackor allihopa". "Bostadsrättssocialister". Till slut ställde min trumslagare upp. Vi gick på samma konfirmationsläger han, jag och Irene och eftersom hans flickvän skulle på någon mystisk fest på Rotary hade han inget att sätta emot. "Du får kvalitetstid med mig", lovade jag honom. Så vi drog till punkarIrenes fest i kollektivet i Hammarkullen. Efter en hel del irrande kom vi fram till radhuset som utmärkte sig med en hel jävla massa blomster. En riktig grönavågendröm. Väl inne blev vi tidigt pinsamt medvetna om att vi missat att festen hade ett tema. Folk var utklädda till knarkare, prostituerade och framför allt till björnligan. Fråga mig inte varför. Men kriminellt tema var det och vi hade inte blivit underrättade. Vi dämpade vår ångest över att vara vanliga med linssoppa och nybakat bröd. Sedan började festen. Och det är någonstans här jag förlorar mig själv. Inte på ett särskilt radikalt sett, för jag var inte överdrivet social, (Det är jag sällan om jag inte häller i mig dubbla Long Island Ice Tea) men jag hejade på dansande dreads, rastafaris i uthuset och jag rörde mig i takt till dålig eurodisko. Det tydligaste tecknet på att jag tappade bort mig själv var dock att jag spelade sked. Mot slutet av festen blev det nämligen livespelning. En trettiofemårig proggare med rött vikingaskägg och blodpropp i benet tog upp gitarren och en ännu äldre proggare tog upp bongotrumman. Jag tog upp skeden. Och började trumma livfullt mot bordet. Ni som känner mig skrattar naturligtvis. Ni vet att ni kan reta mig för det här till livets ände. Men ibland är det värt det. Ibland måste man släppa sin identitet för gammal vänskaps skull. Jag, Irene och Andreas, vänner sedan konfirmationslägret på Norderön 1995. En japansk utbytesstudent förevigade återföreningen med sin polaroidkamera.

Hej!

Välkommen till min nya blogg. Här kommer jag att ta upp alla de misstag och bedrövelser som drabbat mig i mitt numera 27 åriga liv. Jag har läst filosofi. Jag har spelat i popband. Jag har läst till journalist. Nu går jag på möten på arbetsförmedlingen Kultur på västra hamngatan 7 i Göteborg. Med andra kulturarbetare. Mer om det senare. Välkomna!