Usch. Fy, vad dålig jag har varit på att uppdatera. Så mycket saker har kommit emellan. Jobb, till exempel. Jag är verkligen inte van vid arbetslivet, när jag kommer hem är jag helt slut. Lyckas värma en fiskgratäng i ugnen, väntar fyrtio minuter, slösurfande, klockan ringer, sedan mat framför TV:n, eftersom sötnosen är ute och dricker öl med en kompis hela kvällen, ligger jag som en romersk kejsare på magen, äter min fiskgratäng. Klockan tio somnar jag snällt med Zadie Smiths Om skönhet över famnen. Den är tung, men inte tyngande på mina tunga andetag.
Bättring utlovas.
Till helgen åker jag upp till Stockholm för att styra upp mitt kulturarbetarliv. Jag ska på viktiga branchmöten, jag ska se en Norénpjäs på Dramaten, och jag ska mingla och rumla runt på diskotek. På måndag utlovas en lång rapport från mina bravader. Förhoppningsvis i en stiligare stilitisk språkklädnad än detta torftiga inlägg. Nu ska jag rusa till jobbet. Vi hörs.
onsdag 10 oktober 2007
måndag 1 oktober 2007
Från en dataskärm till en annan
Min mage är i uppror. Den är uppenbart inte van vid tempot av hårt journalistiskt arbete.
I dag var jag tillbaks på Västnytt, ja, just det, er kulturarbetare avbröt den temporära frånvaron från arbetslivet och blev nyhetsreporter i rutan igen. Givetvis strejkade datasystemen. De strejkar alltid när man är tillbaka från en längre tids uppehåll. Och idag var det inget litet varsel, nej, det var storstrejk. En och en halv timme för att få över arkivbilder till redigeringen. Inlaget blev inte färdigt förrän tio minuter innan sändning. Stressen studsade runt i magsäcken som strumpor i torktumlaren. Magen protesterade. Med små välriktade kramper försökte den påkalla sin ägares uppmärksamhet. Ta det lugnt, annars går jag sönder, din pappa fick magsår innan tretti, det ligger i generna, idiot.
Just nu väntar magen på resterna av lördagens lasagne som värms i ugnen, inte nog med allt psykiskt lidande den utsatts för, den har dessutom inte fått mat sedan klockan 12.
Nio timmar utan mat, ryter magen.
Jag lommar ut till köket. Benen tyngs ännu av en timmas övertid, jag släpar fötterna efter mig, hämtar min lasagne och sätter mig till rätta. Från en dataskärm till en annan. Lägenheten ekar tom och kall, sötnosen på väg till Venedig med konstklassen, jag kvar och saknar. Tar en tugga. Inte som i lördags, men helt ok.
Magen tackar med ljudligt bubblande.
I dag var jag tillbaks på Västnytt, ja, just det, er kulturarbetare avbröt den temporära frånvaron från arbetslivet och blev nyhetsreporter i rutan igen. Givetvis strejkade datasystemen. De strejkar alltid när man är tillbaka från en längre tids uppehåll. Och idag var det inget litet varsel, nej, det var storstrejk. En och en halv timme för att få över arkivbilder till redigeringen. Inlaget blev inte färdigt förrän tio minuter innan sändning. Stressen studsade runt i magsäcken som strumpor i torktumlaren. Magen protesterade. Med små välriktade kramper försökte den påkalla sin ägares uppmärksamhet. Ta det lugnt, annars går jag sönder, din pappa fick magsår innan tretti, det ligger i generna, idiot.
Just nu väntar magen på resterna av lördagens lasagne som värms i ugnen, inte nog med allt psykiskt lidande den utsatts för, den har dessutom inte fått mat sedan klockan 12.
Nio timmar utan mat, ryter magen.
Jag lommar ut till köket. Benen tyngs ännu av en timmas övertid, jag släpar fötterna efter mig, hämtar min lasagne och sätter mig till rätta. Från en dataskärm till en annan. Lägenheten ekar tom och kall, sötnosen på väg till Venedig med konstklassen, jag kvar och saknar. Tar en tugga. Inte som i lördags, men helt ok.
Magen tackar med ljudligt bubblande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)