Ett chips för (nästan) alla

"Jag är något av en allätare". Så svarar många på frågan om vilken sorts mat, musik och filmer de föredrar. Personerna ifråga tror sig därmed ha ryggen fri, när de i själva verket har avslöjat sig själva som helt utan smak och egna preferenser. De har, för att tala klarspråk, liknat sig själva vid en gris; En allätare, som glupskt glufsar i sig, vare sig det är oxfilé eller kompostavfall på menyn.

En konnässör är till skillnad från en allätare kräsmagad. Vad som helst är inte gott nog. Konnässören vet att det är lika viktigt att ha klart för sig vad man inte gillar som vad man gillar; Att tycka riktigt illa om något och veta anledningen därtill, är en förutsättning för att det motsatta ska kunna äga rum.

Det sägs att manodepressivitet är vanligare bland konstnärer.
Även konnässören vandrar i ett mer kuperat landskap än gemene man. Där allätaren nöjer sig med att vältra sig i gyttjan och blicka ut över en plan åker vill konnässören ta första bästa flyg till Himalaya. Ingen utmaning är för stor för att nå den yttersta kicken.

Grillchipsen tillhandahåller inget sådant äventyr. De är bestigandet av en kulle, icke mer ansträngade än att din farmor skulle klara av det. Det är också chipsens styrka. Att de passar så gott som alla. Jag kan bjuda mina veganska vänner utan att oroa mig för att förgifta deras rena tarmar med mjölkprodukter.
Men i sin vilja att vara till lags, att gå hand i hand med varje dippsås, saknar grillchipsen personlighet, något som gör det möjligt att älska dem fullt ut.

OLW:s grillchips är inga chips för en konnässör. Däremot är det mycket möjligt att när någon får frågan om favoritchips och svarar: "Jag är något av en allätare", så är det förmodligen främst grillchips de syftar på.
3/5

Kräver sin salsa

Mejeriprodukter i chips är alltid lite lurigt. Den överhängande risken är ju att det blir, tja, härsket helt enkelt. Olws creamcheese chips går en svår balansgång där. Chipsen är frasiga och bjuder på ett oklanderligt tuggmotsånd, men undertonen av smör som passerat sitt bästföredatum drar ner betyget.

Eftersom chipsen redan innehåller mejeriprodukter så undvik helst en dipp baserad på gräddfil eller liknande. Tillsammans med en tomatbaserad salsa kommer chipsen bättre till sin rätt.

3/5

3 festläxor att plugga in

Efter gårdagskvällen har min ribba för en lyckad hemmafest höjts. För er stackare som inte var där kommer nu en sammanfattning. Tre punkter som jag hädanefter förväntar mig på alla kommande tillställningar:

1. Exklusiv, intim spelning av guldsäljande artist i det privata sovrumet.
2. Sambatåg på småtimmarna till Pet Shop Boys och tjutande flärpor.
3. Risbollar med syrlig shitakesvamp.

Så, det ska väl inte vara helt omöjligt för er att leva upp till.

Flärpa, flärp, ormblåsa, är en uppblåsbar pappersleksak som blåses upp genom ett flöjtliknande rör designat för att avge ett dissonansljud liknande en hes gås. Den avses användas på fester, för att förhöja stämningen.
Källa: wikipedia

Klonerna anfaller

"Pringles!", brukar jag tjuta när jag slår mig. Eller, om sanningen ska fram, borde jag i alla fall göra det. För om något ska vara tabu i dagens moderna samhälle är det dom här chipsen. Efter att ha ätit en tub med den här pressade pappersmassan så har jag ej längre behov av obsoleta helvetesfigurer eller könsord för att reglera min ilska. För mig existerar nu bara en svordom. Det räcker att skrika "Pringles!" när något går mig emot.

Varje Pringleschips är det andra likt. Som elaka kloner från yttre rymden försöker de ta över vår planet. Att beskriva smaken på Pringles orginalchips är omöjligt. Eftersom de till fullo saknar smak. De doftar ingenting. Tittar nollställt upp från sina rörlika farkoster. Känslokalla rymdvarelser är vad dom är.

Ta upp kampen mot klonerna i chipshyllan.

Må kraften vara med dig!

1/5

Dödens hantlangare

Kommer ni ihåg breven med mjältbrand som skickades till nyhetsredaktioner och senatorer i USA 2001, bara några dagar efter att Bin Ladins män flygit flygplan rätt in i tvillingtornen på Manhattan? Jämfört med kamikazipiloterna orsakade breven mycket mindre skada. Men fem personer dog i alla fall av de där försändelserna. Och det var stort på löpsedlarna. Mjältbrand var något att frukta. Något som låg och grodde i illa bevakade bunkrar i forna Sovjetunionen. Redo att plockas upp som biologiskt vapen av nyexaminerade terrorister från träningslägren i Afganistan.

Åtta år senare får jag via telefon ett uppdrag. Jag ska ut till en bondgård som drabbats av mjältbrand. För en hypokondriker som mig är det som en tur ner till helvetets inre kretsar. Min hjärna kokar över. De mest osannolika sci-fi-scenarierna radar upp sig som febriga fantasier. Jag ser mig själv som syndabock och spridare av en global epidemi. På de platser jag besökt insjuknar horder av människor, stora områden spärras av och myndighetspersoner i gula rymddräkter vaktar bakom avspärrningsremsorna. Själv dör jag också. Men först långt senare, så att det verkligen ska skjunka in vilket lidande jag åsamkat.
Härmed borde jag gjort tydligt att jag har lätt att till mig av sådant nyhetsstoff. Till exempel så tog jag i ett helt år efter att fågelinfluensan var på tapeten långa lovar om jag såg en duva på stan. Men eftersom jag nu var i tjänsten som reporter var jag tvungen att ta till en ny taktik, humor. Jag angrep lustfyllt en kollega för att vara lättsinnig i och med att han planerade ett reportage om någon kuf som tävlade med brevduvor. Allt för att må lite bättre på hans bekostnad. Dessvärre verkade han ta mina anklagelser om Landet runt-journalistik med ro.

Själv, som den goda journalist jag är, eller åtminstone försöker vara, ängnade jag förmiddagen åt research. Något jag ångrade efter att konsulterat wikipedia i ämnet. Mitt kaffe smakade genast surt efter att den här bilden förstorats upp på skärmen.

Så ser allt så ett mjältbrandssår ut. Informationen sorterades därmed in bredvid vetskapen om växthuseffekten och insikten om att vi alla ska dö, alltså kunskap man helst är utan.

När vi kom fram till bondgården visades det sig att man på stora delar av området kunde gå omkring utan skyddskläder och ansiktsmask. Det var trots allt ett par månader sedan sjukdomen brutit ut. Korna var alla döda (de som inte dött av sjukdomen hade avlivats av säkerhetsskäl), men alla människor var friska och krya, om än något trötta efter att ha knaprat antibiotika i 60 dar.

Nu skulle mängder av hö, gödsel och lagårdsdelar brännas. Flera tusen kubikmeter totalt. Allt för att sanera gården. Det var om det reportaget skulle handla. Jag antecknade fakta noggrant. När tillfälle bjöds frågade jag kvinnan från jordbruksverket om det förelåg någon fara för mig personligen. Hon tyckte nog att det var en dum fråga. Skulle de släppt in oss då? Borde jag inte kunnat lista ut det själv? Visst försökte hon att lugna mig, men samtidigt fällde hon tre kommentarer, bara för att på pin kiv retas och skrämma upp mig.

1. Det finns många sätt att dö av mjältbrand.

2. En mjältbrandsspor kan överleva i 50, 100 år. Faktum är att man inte riktigt vet.

3. Teoretiskt sätt skulle en sådan spor kunnat hamnat på exempelvis min sko.

Till kvinnans försvar bör nämnas att hon la till att det i så fall inte skulle innebära någon fara. Att det främst var kor och andra gräsätare som lätt smittades. Men jag förstår det ändå inte riktigt. Varför då detta säkerhetspådrag?

Efter att vi kommit tillbaka till redaktionen gick jag omedelbart till toaletten och tvättade händerna. Länge. Lunchen hoppade jag över. Suget i magen var något jag kunde stå ut med, hellre det, än en framtid med mjältbrand.

I måndags åkte jag ut till Bränno med mina föräldrar. De hade rest från Jämtland och jag ville visa upp västkusten från den bästa sidan. Ön var perfekt. Solen sken, himlen var blå och de pittoreska villorna var granna att se på vägen ner mot klipporna. Den smala vägen kantades även av ängar där det betade får. Trots bättre vetande kunde jag inte undgå att tycka synd om de små liven. Här strosade jag, i samma rock och i samma skor som bara några dagar tidigare trampat dödens mark.

Kanske tog just då en vindpust tag i en spor, lyfte upp den från min skosula, förde den bort över gräset, som en livsfarlig krydda till den annars så enformiga fårdieten.

Livräddarnovis

Den gamla damen sprattlade vilt med armarna i vattnet. När jag kikade åt hennes håll fann jag det märkligt, men förstod ej fullt ut vad jag såg. Det liknade hundsim. Hennes huvud hängde snett, precis ovanför ytan. Men hon var tyst, skrek inte. Tittade tomt upp i luften utan att fixera blicken. För bara en stund sedan hade kvinnan tagit sig fram i bassängen med felfritt bröstsim, nu var rörelserna klumpiga, ryckiga. Något var på tok, jag lät simtagen bli kortare och stannade till. Jag hann tänka att hon nog försökte vända sig på rygg, innan det gick upp för mig. Kvinnan höll på att sjunka. Jag simmade fram till henne.

"Hur är det fatt?", sa jag, och skämdes omedelbart efter att jag yttrat frasen.
Jag hade tilltalat henne artigt, som om det handlat om en tébjudning och inte ett drunkningstillbud, och fick heller inget svar. Men hennes ögon vändes bedjande mot mig.
Det är nog korrekt att anta att jag saknar förutsättning för livräddaryrket. Framför allt fysiskt, men också mentalt, då det i många fall är rent livsnödvändigt att handla först och tänka sen. Detta vet jag. Men just i den stunden tycktes det mig viktigt att hålla på etiketten. Hon kunde ju vara handikappad, resonerade jag: gud vad pinsamt att simma fram till en sådan person, ropa på badvakt och skrika "hon drunknar", för att sedan i sällskap av nyfikna badgäster och andfådda badvakter fått förklarat för sig: “nej, jag höll inte på att drunka, är handikappad, tack så hemskt mycket, det hjälpte veveverkligen“.

Vi var ensamma i vår del av bassängen, den sjunkande kvinnan och jag. Jag lyfte hennes huvud, hon hostade klorvatten och jag hjälpte henne med möda till bassängkanten. Det var ett hårt jobb. Damen var tung i kroppen. Armarna och benen lydde henne dåligt. Lemmarna verkade liva sitt eget liv. Plötsligt kände jag en knubbig hand mot mitt skrev. Jag ilsknade till inombords: "allt detta för att få en yngling på fall? Skäms, sjuka kvinna, skäms”. Och nog var kvinnan sjuk, även om hon inte var pervers, som jag först förmodat. Det var således jag som borde skämmas.

Kvinnan var ju bara sjuk. Det blev tydligt när hon försökte kommunicera. Hon sluddrade osammanhängande och hade svårt att förklara vad som egentligen hänt. Till slut pekade hon mot den andra sidan, mot stegen upp från bassängen.
Eftersom vi befann oss på grunt vatten bottnade jag, och vågade därför att själv hjälpa henne över. Hon tydde sig till mig som en apunge. När vi kom fram märkte jag tydligt att hon var påverkad. Jag fick hålla i henne så att hon inte skulle ramla. Orden svek henne och hon var oklar.

“Hjälp mig att lyfta upp henne”, sa jag till ett förbisimmande par, och tillade med lägre röst:
“Det såg ut som hon höll på att drunka. Jag hjälpte henne hit.”. Och med ännu lägre röst:
“Hon verkar lite borta.”
Tillsammans stöttade vi upp damen vid sidan av bassängen. Kvinnan i paret gick till larmtelefonen och ringde efter hjälp. I badhuset var det bara jag, det medelåldersparet och den tagna kvinnan. Mannen började prata med mig, som främlingar gör när det oväntade och skrämmande inträffar.
“Jag är ju inte någon läkare. Men för mig ser det ut som en hjärnblödning.”
“Det är hemskt dåligt att det inte finns någon badvakt i närheten. Tänk om hon vart ensam här. De ska ju ha kameror så att de ser vad som händer.”
Till slut kom i alla fall de baktalade badvakterna. Två till antalet var de, men tydligen behövde de ändå assistans, både med att hjälpa upp kvinnan på en bänk och med att övertalas till att ringa ambulans.

När ambulansen kom låg jag åter i bassängen. Nu var det upp till badvakter och sjuksköterskor att sköta resten, tänkte jag och sköt ifrån med benen. Men simningen gick trögt. Jag blickade oroligt upp mellan simtagen. Hur var det med henne? Den gamla damens tillstånd hade nog inte förvärrats. Hon såg ut att vara vid liv när hon skjutsades ut på bår. Det måtte väl gå vägen då.
“Nu tar vi hand om dig”, sa en av de grönklädda ambulansmännen när de rullade iväg med henne.
Det lät tryggt och förtroendeingivande.
Proffsen hade tagit över.

Hot cheese

Bland utbudet hos Blair's Death Rain, som jag skrivit om tidigare, hör de här till de mer anonyma chipsen. Det betyder dock inte att de bör undvikas. Tvärtom. Här finns nämligen en god portion ost tillsammans med en rejäl styrka, som verkligen sätter munhålan på prov. Hur många chips mäktar du med innan du måste springa till kranen och klunka vatten?

3/5

1,65:or...

... är ett begrepp som en vän till mig kommit på för att beskriva alldagliga tjejer. Det är tjejer där majoriteten pluggar till lärare, har cendréfärgat hår och allt som oftast mäter en meter och hundra sextiofem centimeter.
Trots att de i flesta fall är både glada och trevliga är de så vanliga att man faktiskt inte orkar bry sig. Jag vet, det låter hemskt, men på något sätt man måste filtrera sin verklighet.

OLW:s sourcream and onionchips är just så tråkiga som en 1,65:a kan vara. Det hjälper som föga att chipsen verkligen är fint friterade när smaken inte förflyttar mig någonstans. Sluter jag ögonen hamnar jag möjligen i någon bortglömd håla i Mellansverige, ett helvetiskt Hällefors där raggarna glider fram i anakronistiska amerikanare, runt runt på huvudgatan, långsamt som om själva tiden höll på att stanna. Men det är också allt. Jag får kämpa för att hålla mig vaken mellan tuggorna. Saliven rinner inte till - Det här är svennebananchips helt enkelt.

En bra sak för chipsen dock med sig. Och det är att jag vill positionera mig lika starkt, som när jag som tonåring blev mods, i protest mot alla scooterjackorna i Brunflo, och började förhärliga allt engelskt. Ibland kan verkligen en rutig buttondownskjorta rädda liv. Då var märken som Fred Perry och Ben Sherman något ouppnåligt. När jag gick i gymnasiet var man tvungen att åka hela långa vägen till Stockholm för att köpa en sådan pikétröja. Nu finns dem på MQ. Tänk vad ljuvligt om våra chipshyllor också blev lite mer anglofila. Till alla er som köper OLW:s sourcream and onionchips vill jag bara säga en sak: Nästa gång vi ses kommer jag att trycka ner näve efter näve med Walkers salt and vinegarchips tills ni vidgar er, ack så trånga, världsbild.



1,65/5

Våga lita på artisterna SVT!

Ibland måste man tillåta sig att sparka på dem som redan ligger ner. För Popcirkus, det här funkar verkligen inte. Och det smärtar att säga, för som jag har längtat efter ett forum för livemusik på SVT. Livemusik, när det handlat om popmusik, har ju varit så sjukt styvmoderligt behandlat tidigare. Det varit singback i Söndagsöppet, trivselförnedring i Go Kväll och allt detta schlagerstohej. Popcirkus kändes inledningsvis som SVT:s botgörning för många, långa syndiga år. Äntligen skulle riktiga artister få ett program där livemusiken stod i centrum. Och visst såg det bra ut på pappret: två kunniga programledare (Kristian Luuk, Per Sinding Larsen) som bevisligen älskar popmusik och några av Sveriges mest intressanta artister (Frida Hyvönen och Jenny Wilson mfl) på scen. Men, åter igen misslyckas SVT. Det finns så klart många förklaringar.
Programmet är på tok för långt med en och en halv timmes sändningstid.
Den där apan som ska vara lustig är inte kul.
Att man man valt att sända det från Debaser Medis ställer också till det. Eftersom det sänds från en riktig scen och inte från studio måste man helt enkelt fylla ut tiden när artister ska bytas av: "Så här såg det ut fyra timmar tidigare när Sahara Hotnights kom hit". Och så visas lite snabba klipp på osminkade popmusiker i huvtröja. För en som själv spelar i band är det fullständigt omöjligt att förstå hur de tänkt här. Tiden innan ett band går på scenen är ibland det tråkigaste man kan utsätta sig för. Man packar upp en gitarr, slår på en bastrumma, stör sig på en ljudtekniker i Iron Maident-shirt och väntar, väntar, väntar. Det är inte bra TV.
Men än värre är förstås att Popcirkus misslyckats med själva livemusiken. Ljudet är för det mesta under all kritik. Det är grymt att slänga ut nya och orutinerade artister som Skansros för att förnedra sig på det sättet. Ge dem åtminstone goda förutsättningar att lyckas.

Tänk om Popcirkus var som Later with Jools Holland istället. Jag har länge älskat det programmet. Till skillnad från Popcirkus krånglar Jools Holland inte till det. Där är det verkligen musiken som står i centrum. Inramningen är påkostad, men på samma gång så ohipp som ett svenskt caféprogram. Publiken sitter ner, vissa vid bord och några ser till och med ut att, ve och fasa, vara medelålders. Själv är programledaren Jools Holland 51 år gammal och tycker som en annan Robert Wells om att kompa artister i programmet vid sin flygel. Trots det funkar programmet ypperligt. BBC slår än en gång lillebror SVT på fingrarna. Jag vet att det till stor del handlar om resurser. Men det handlar också om att ta artisterna på allvar. Ge dem goda förhållanden, bra ljud och fjanta framför allt inte till det. Jag kan ta gårdagens program som exempel. På en timme hinner Jools Hollans artister med dubbelt så mycket livemusik som Popcirkus hinner på en och en halv timme.
Artisterna står uppställda på flera olika scener och det är ingen väntetid av sorten som när Kristian Luuk vägleder tittarna"så ska vi se om de är redo på scen, nej... inte riktigt än, vi kanske hinner med en fråga till Laleh, nehe, inte det, nu hör jag i mitt öra att de är redo på scenen, varsågoda".
Och vilka artister man har sen. Igår uppträde Nick Cave, Glasvegas, Raconteurs (med Jack White från White Stripes), Sharleen Spiteri (ex Texas), Bon Iver, Chatham Line, Mick Hucknall (ex Simply Red). Alltså jag satt och njöt när Mick Hucknall tolkade en Bobby Bland låt. Eftersom jag aldrig varit ett Simply Redfan trodde jag aldrig att den stunden skulle komma. Men den kom tydligen. Och att den kom under Jools Holland är inte förvånande. Gång på gång lyckas detta program hitta en spännande mix av artister. Kända, okända, nya och gamla men med det gemensamt att de alla är bra artister. Igår knockades jag helt av Bon Iver. Jag har skivan och tycker den är bra, men på något sätt har Bon Iver ändå inte tagit sig in längst in i hjärtat. Förrän igår då vill säga. Nu tycker jag visserligen att konceptet ensam man med gitarr är det främsta inom västerländsk kultur sedan Platon, men Bon Iver, eller Justin Vernon som hans mamma kallar honom, var verkligen knäckande. Sjöng som han hade splitter i strupen. Skarpslipad smärta.




Popcirkus hade för någon vecka sedan 77 000 tittare. Det är skrämmande lite. Så tyvärr blir det nog ingen fortsättning. För även om programmet behöver förbättras på åtskilliga punkter så fyller det ändå en lucka. Till nästa gång SVT satsar på livemusik: Studera Jools bättre!




PS. Sista avsnittet i årest säsong av Later With Jools Holland går på söndag kl 23:00 på kanal nio. Då uppträder bland annat Jimmy Cliff, Martha Wainwright och Paul Weller. DS.

Smakar som stryknin

Till en början är de ljuvliga. Starka, syrliga och precis perfekt avvägda med kyckling. Sedan kommer eftersmaken.


Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag äter gärna mina chips utan misstanken att någon försöker förgifta mig. Metallsmaken från de här kycklingchipsen är inte go i gommen.
Synd på en påse som lovade så mycket.
1/5

En kaka till

Ibland fungerar låtar onekligen som madeleinekakor. Toner väcker gamla minnen, så är det bara. Trots att Bob Hunds låt "Tinnitus i hjärtat" är helt ny för den mig obevekligen tillbaks minst tio år i tiden, till tröstlösa kemilektioner med cd-freestyle på hög volym och tankarna någon helt annanstans än på lärarn framme vid tavlan. Även om min kemilärare var ett slags okrönt mästare i ofrivillig slapstick. Jag kommer ihåg hur han en gång ämnade att visa på olika kolvätens lättantändlighet. Han ställde skålarna vid katedern och tuttade på. Allting fattade naturligtvis eld. Lågor slog upp och min lärare glömde bort allt vad säkerhetstänkande heter. Han borde som sagt ha tagit de brinnade skålarna till dragskåpet. Eller åtminstone hämtat brandsläckaren Istället tog han beslutet att med sina lungors fulla kraft försöka blåsa ut elden. Vilket resulterade att första radens ambitiösa plugghästar fick kasta sig bakåt för att undkomma den eldslåga som slog emot dem.

Jag kommer ihåg hur min kemilärare brukade avsluta sina experiment, först genom att hosta, kraxa och torka tårar ur ögonvrån och sedan med ansträngd röst förklara sig "borde kanske varit i dragskåpet". Allt detta kommer jag ihåg, men jag har glömt det han trots allt försökte lära mig.Textraden "valde fel till gymnasiet, men det får gå" hör kanske inte till Tomas Öbergs mest poetiska rader, men just då hjälpte den mig att stå ut, och allt sedan dess har den etsat sig fast.

Att höra den nya "Tinnitus i hjärtat" är således, ursäkta klyschan, som att träffa en god vän från längesen. Det är att sätta på sig farfars avlagda kofta, insupa den dammiga doften av malkulor och slitna yllefibrer, och förflyttas till en svunnen epok. En tid då indiepop var det tuffaste i hela världen och tidningen pop var kulturella inkvisitionsdomare över nittiotalets ungdom. "Tinnitus i hjärtat" är en återhållsam comeback, det är ingen, nu är det väl revolution på gång uppvigling. Själv blir jag mest varmt nostalgisk över att återigen höra de skeva gitarrslingorna, rundgången, de svepande analogsyntarna och de kryptiskt lekfulla texterna. Jag vet inte om den här låten får dagens unga att hoppa fem meter upp i luften, men den får i alla fall mig att dagdrömma om att vara tonåring igen och stå på en lerig festivalåker med slutna ögon och sjunga: "Mina problem har skaffat sig egna drömmar, mitt synsätt har spruckit upp och fått nya lösa sömmar".

Colin, colin.

Var och såg The Zombies i helgen. Var fint (förutom gitarristens förskräckliga hårdrocksylanden till solon). Allra finast var förstås att höra Colin sjunga. En av popvärldens allra vackraste och sprödaste instrument till röst har han. Sedan dess har jag snöat in rejält på Colin Blunstones soloskivor. De är riktigt jävla bra. Här nedan fin pop i stråkkostym. Just så som jag vill ha den. Vuxen och elegant. Varsågoda.

Arghhh!

Första gången var direkt plågsam. Men trots att det brände och sved kunde jag inte sluta äta. Vi hade köpt den lilla påsen i en téaffär vid Olskroken och den tog slut på promenaden in mot centrum. Chipsen var dynamit i munnen. Typ som att dricka tabasco. Jag drabbades av svettbrytningar, dunkande hjärta och skrikande torr hals. Kanske överdriver jag en aning nu, men just där och då kände jag mig som en pundare på avgiftning. Bara ett chips till.


Blair's Death Rain är ett lika stenhårt märkesnamn som det är en korrekt beskrivning på själva matupplevelsen. Om man i vanliga fall associerar chips till lugna hemmakvällar så är det här den totala motsaten. Det här är att handlöst kasta sig utför ett stup, att volta med motorcykel och att surfa nerför en tiometersvåg.


Just smaken Chipotle var ny för mig när jag åt den i lördags. Det står medium i styrka, men jämfört med alla sorter du hittar på Coops snackshylla så är det här ändå väldigt, väldigt starkt. När du öppnar påsen är det den rökiga karaktären som först slår emot dig. Andas in och njut. Där finns också paprika och lök och naturligtvis också chipotle, som är torkad rökt chili. Jag skulle vilja säga att det här är de chipsen som verkligen förtjänar att kallas grillchips.


4/5


Och ja kära läsare, det kommer många fler chipsrecensioner på den här sidan i en snar framtid