Ett chips för (nästan) alla

"Jag är något av en allätare". Så svarar många på frågan om vilken sorts mat, musik och filmer de föredrar. Personerna ifråga tror sig därmed ha ryggen fri, när de i själva verket har avslöjat sig själva som helt utan smak och egna preferenser. De har, för att tala klarspråk, liknat sig själva vid en gris; En allätare, som glupskt glufsar i sig, vare sig det är oxfilé eller kompostavfall på menyn.

En konnässör är till skillnad från en allätare kräsmagad. Vad som helst är inte gott nog. Konnässören vet att det är lika viktigt att ha klart för sig vad man inte gillar som vad man gillar; Att tycka riktigt illa om något och veta anledningen därtill, är en förutsättning för att det motsatta ska kunna äga rum.

Det sägs att manodepressivitet är vanligare bland konstnärer.
Även konnässören vandrar i ett mer kuperat landskap än gemene man. Där allätaren nöjer sig med att vältra sig i gyttjan och blicka ut över en plan åker vill konnässören ta första bästa flyg till Himalaya. Ingen utmaning är för stor för att nå den yttersta kicken.

Grillchipsen tillhandahåller inget sådant äventyr. De är bestigandet av en kulle, icke mer ansträngade än att din farmor skulle klara av det. Det är också chipsens styrka. Att de passar så gott som alla. Jag kan bjuda mina veganska vänner utan att oroa mig för att förgifta deras rena tarmar med mjölkprodukter.
Men i sin vilja att vara till lags, att gå hand i hand med varje dippsås, saknar grillchipsen personlighet, något som gör det möjligt att älska dem fullt ut.

OLW:s grillchips är inga chips för en konnässör. Däremot är det mycket möjligt att när någon får frågan om favoritchips och svarar: "Jag är något av en allätare", så är det förmodligen främst grillchips de syftar på.
3/5